Category: Swedish

på svenska

Bevara svenska dialekter!

Svenska dialekter utgör en viktig del av den kulturella och personliga identiteten. De bär på historia, tillhörighet och lokal stolthet. Dessutom bidrar de till att utveckla språkliga kompetens. Trots detta har dialekterna i Sverige börjat jämnas ut och riskerar att försvinna. I en tid där språklig variation tenderar att suddas ut av standardisering och globalisering är det avgörande att värna om dialekter.

Historiskt sett har Sverige haft en stor rikedom av dialekter, vilka skilde sig markant mellan olika regioner. Idag har denna variation minskat. Men för att ett språk ska vara levande krävs mångfald. Geografisk variation är inte ett hinder – tvärtom, det är en tillgång. Dialekter fungerar som identitetsmarkörer och skapar samhörighet i lokalsamhällen. Därför är det betydelsefullt att bevara dem.

Dialekter är en del av den kulturella identiteten. Den dialekt man växer upp med är en integrerad del av ens personliga historia och kulturella arv. I artikeln “Hur påverkar dialekter vår identitet och tillhörighet?” (kulturdelen.nu, 2023-08-06) påpekar Sofia Lundgren att “i en liten by i Sverige kan invånarna genom sin dialekt stolt framhäva sitt ursprung som en del av den svenska landsbygdens rika arv”. De ord och uttryck som håller på att falla i glömska ger en levande inblick i ett Sverige som håller på att försvinna ur det kollektiva minnet.

Dialekter förstärker också känslan av regional tillhörighet. I större länder, där de geografiska avstånden är större, kan människor känna stark samhörighet med sin region just genom språket. I “100 svenska dialekter” lyfter Fredrik Lindström fram hur värmlänningar i Torsby är särskilt stolta över sin dialekt och hur de har lyckats bevara många av dess särdrag. En dialekt kan alltså signalera en omedelbar och stark förankring till en viss plats.

Utöver detta har dialekter också en pedagogisk funktion. Enligt Institutet för språk och folkminnen (Varför ska du undervisa om dialekter?, 2024-12-19) hjälper dialekter elever att förstå variationer i uttal, intonation och ordförråd, vilket i sin tur stärker deras övergripande språkliga förmåga.

Vissa menar att dialekter är överflödiga i en globaliserad värld, där kommunikationens syfte främst är att överföra information så effektivt som möjligt. Men om språk endast vore ett verktyg för kommunikation, skulle vi då behöva olika språk alls? Språk är mer än ett medel – det är ett uttryck för kultur. Leila Mattfolk visar i sin studie “Finlandssvenska åsikter om och attityder till moderna importord” (2011) att en majoritet av de tillfrågade ser sitt språk som ett kulturobjekt – något som är värdefullt i sig självt och värt att skydda.

Sammanfattningsvis är dialekter inte bara ett sätt att tala, utan en nyckel till den svenska historian, identiteten och den språkliga rikedomen. Genom att bevara dem stärker vi både det kulturella arvet och den språkliga kompetensen. Låt oss därför inte låta dessa unika röster tystna.

“Pippi Långstrump går ombord” av Astrid Lindgren

Romanen “Pippi Långstrump går ombord” av Astrid Lindgren publicerades i 1946. Den förtsätter den ursprungliga historien från föregående års bok “Pippi Långstrump”. Romanen delas på 9 kapitel.

Boken handlar om Pippi Långstrump som bor i villa Villekulla med apa och häst. Hon bor utan föräldrar, så hon kan göra vad hon vill. Det andra viktiga personer är hennes kompisar – vanliga barnen Tommi och Annika. Boken utspelar sig för circa hundra år sedan. Pippi, Tommi och Anika befinner sig i olika roliga situationer.  

I huvudhistorien besöks Pippi av sin far, “negerkungen” Efraim. Båda var mycket glada över att träffas. Efraim bytte till kungliga klädet och sen kämpade och skrattade han och Pippi; Annika och Tommy tittade intressant på dem. Pippi arrangerade ett avskedskalas där hon bjöd in alla barn i staden. Pippi skulle bli en kurreduttprinsessa och sjörövare.  Det var en vacker sommarkväll. Alla spelade en lek – hoppade från taket. Sedan tävlade Pippi med sin pappa om vem som är starkare och hon vann. Tommy och Anika var ledsna. Nästa dag går Pippi ombord. Anika grät, Tommy såg dyster ut. Pippi sa farväl, men sedan sa hon till sin far att hon inte står ut om att någon skulle gråta och vara lessen för hennes skull och därför stannade hon på Villa Villekulla. Pappa Efraim höll med Pippi. Han kastade en ny kappsäck med gullpengar till Pippi.

Jag tycker att boken är intressant – den visar hur barn hanterar olika situationer. I många situationer kan jag inte förutsäga vad som händer därefter. Astrid Lindgren har skapat en imaginär värld där omöjligt är möjligt. Där är barn som bestämmer vad som är bra och vad som är rätt. Jag tycker att boken är rolig att läsa för barn.

För mig visar den här boken svensk kultur och hur svenskar tänker på barndomen. För de som vill veta mer om svenskar rekommenderar jag att läsa “Pippi Långstrump går ombord” av Astrid Lindgren.

“När dog Janos Kovacs?” av Lajos Zilahy

Novellen “När dog Janos Kovacs?” av Lajos Zilahy berättar om en snickare, Janos Kovacs, som dör men minnen av honom fortsätter att leva. Människor kommer ihåg vad han gjorde. Arkivanteckningar lagrar hans tjänst som snickare. En kyrkbok antecknar hans födelse- och dödsår. Allt detta försvinner dock bit för bit tills ingenting påminner om Janos Kovacs.

Handlingen utspelas för hundra år sedan. Det börjar den 3 oktober 1874 och avslutas 46 år senare, 1920, när den sista referensen om Janos Kovacs försvinner. Mellan dessa datum händer händelserna i rak kronologisk ordning. Först ser vi Janos på jobbet. Han går hem och en egendomlig känsla får honom att skaka av frossa. På natten dör han. “Fem år senare dog den gamle snickaren, i vars verkstad han arbetat, och nio år senare vandrade den gamla gumman, som han bott hos…” Senare – 1895, 1899, 1901 och 1920 – sker händelserna som nämner Janos Kovacs. 

I novellen omtalas flera platser som ligger i Ungern. Janos syster tjänar i Budapest. En arbeterska “infördes från tobaksfabriken i Obuda till Sent Janos-sjukhuset”. Óbuda var en stad, som nu är en del av Budapest, och Szent János Kórház är ett sjukhus i Budapest. Två droskkuskar träffas på Kerepesivägen – en väg i Budapest. En ung advokat sitter i Kecskemet som är en stad i centrala Ungern. Dessutom läser advokaten en lapp i vilken fyra forinter och 60 kreuzer nämnes.* Detta var en valuta i Ungern.

Författaren tilldelar miljön en viktig roll i slutet av novellen. Naturen framträder som en destruktiv kraft från vilken det inte finns någon möjlighet att fly. Regnet suddar papperna med Janos namn – vid det ögonblicket “upphörde för alltid, försvann för alltid från jorden snickargesällen Janos Kovacs”.

Janos Kovacs är en mager, stillsam trettiofemårig man med blekt ansikte och rödaktiga mustascher. Han känner sig väldigt trött. Andra personer i novellen spelar en stödjande roll, de ger information och egenskaper till huvudpersonen.

Novellen är skriven ur den allvetande författarens synvinkel. Lajos Zilahy ger många exakta detaljer, datum, platser, känslor av personer. På samma sätt som bipersonerna skapar allt detta en atmosfär tar läsaren att känna och leva in i handlingen.

I den här novellen pratar Lajos Zilahy om liv och död. Titeln frågar “När dog Janos Kovacs?” Det finns dock ingen svar i texten – en läsare måste bestämma själv. För det första dog Janos Kovacs 4 oktober 1874. För det andra dog han 46 år senare, 1920. Men ändå, Janos lever fortfarande därför att vi läser och vet om honom idag. För att svara när Janos Kovacs dog behöver vi svara “Vad är en död? Vad är ett liv?” Det är frågorna som Lajos Zilahy ville att vi skulle tänka på. De har blivit ännu svårare i nutid: Under de senaste hundra åren har tekniken utvecklats enormt. Många spenderar tid i sociala nätverk som skapar ett viktigt sätt att kommunicera. Om man är aktiv i sociala nätverk då lever man. Annars är man död?

 

* 4.60 forinter i 1874 är ungefär 50 euro idag, enligt International Institute of Social History.